Månadens Martinson 10

 - i oktober månad 2006

Den stora sorgen 

Naturens lagar är redan på väg 

att ställa oss alla mot väggen.

Den väggen är lag av naturen.

Den saknar evangelium.

Den stora sorgen måste vi alla dela.

Då blir den möjlig att bära.

Den stora sorgen är den stora omsorgen.

Den måste vi alla lära.

Det finns bland alla bör och borde

ett måste för alla.

Alla måste lära att sörja för världen.

När mänskan nu fått makt nog

att ställa till världssorg

då är tiden inne

att bota världssorg i tid

innan all naturen blir

sorgebarnet för alla.

Detta kallas omsorg i tid.

Den verkliga sorgen

som i tid ser och inser.

Ur Dikter om ljus och mörker (1971)  

Personlig kommentar: 

”Att bota världssorg i tid”

Den här dikten ser jag som en sammanfattning av Harry Martinsons långa engagemang i kampen mot den miljöförstöring som han så tidigt såg. Forskarna är i dag i allt högre grad eniga om att vi nu börjar bli ”ställda mot väggen” sedan utsläppen av växthusgaser ökat lavinartat. ”Vakna!” löd nyligen rubriken på en artikel i en av våra större dagstidningar. Den handlade om klimatforskarnas allt tydligare varningar för de ödesdigra effekter som höjningen av jordens medeltemperatur medför. Och andra forskare har i år konstaterat att de allt kraftigare orkanerna är människans fel. Har vi nu nått den tid då ”all naturen blir sorgebarnet för alla”?

Har vi glömt bort att lyssna på dem som kräver ”omsorg i tid”?

Åke Widfeldt  

Månadens Martinson 11

 - i november månad 2006

Harry Martinson har skrivit många psalmtexter. En finns i den nuvarande Svenska psalmboken (202) och den röstades år 2000 fram som den mest älskade psalmen. I förslaget till Sv psalmboken 1986 fanns också en Harry Martinson-psalm med texten hämtad ur Aniara.   

I Dikter om ljus och mörker (1971) finns dikten 

Psalm  

Död skapelse grundlade världen

och levande skapelse förde  

tillsammans de ämnen och safter  

som solen med värme berörde.  

Den yttersta skapelsehärden  

vet ingen, ej var den sig gömde  

ej hur den i gåtfulla världsrum

sin gåta förstod och bedömde.  

Om tidernas ursprungsgestaltning

tar tusen av år att ens fråga.  

Nu gäller det modet att leva

att död och förgängelse våga

att plötsligt när ingenting stämmer  

se löftenas grunder försvinna.  

Att ställd inför kraven som skrämmer  

sin tillförsikt söka och vinna.   

Personlig kommentar:   

Denna dikt blev år 1972 tonsatt av Hans Eklund och illustrerad genom linoleumsnitt av Lars Lindeberg. 13 konstnärer ur Konstnärshusets grafikgrupp arrangerade en utställning med dikt, bild och musik. Tolv vinjetter ur Dikter om ljus och mörker spelades in i radiohuset oktober 1972 med Börje Mårelius flöjt, Gideon Roehr viola, Thorsten Sjögren kontrabas och Gun Arvidsson recitation. Hans Eklund komponerade musiken till dikterna och de grafiska bladen.

Produktionen skedde i samarbete mellan Konstnärshusets Grafikgrupp och Rikskonserter. 

Omslaget till skivan Caprice RIKS LP 42 är en etsning av Birgitta Lundberg, som tolkar Harry Martinsons dikt Flyktingen.  

Hans Eklund skriver att det allra roligaste var Harry Martinsons reaktion på initiativ och resultat: ”Det här var den finaste hyllning jag någonsin fått i hela mitt liv”. 

Förutom Psalm och Flyktingen finns i detta album också dikterna Sommarpsalm, Det inre ljuset, Sista lasset, Om regnbågar, Hårt åskväder, Drömmen i linden, Fågeln i Fenixklockan, Maneten, Vadarödlan och Harpyrorna. 

Att få Harry Martinson i samspel mellan tre konstarter - dikt, bild och musik - ger stor högtid!

Rune Liljenrud  

Månadens Martinson 12

 - i december månad 2006  

Tystnadens sanningar

Enskilt och i tystnad.

Antingen finns de där

eller finns de inte.

Man kan inte se dem.

Då vore det lätt.

De är betydelsefulla

just emedan de inte bygger på replik eller motstöt.

De bygger på den sanning du har i dig själv

och den ärlighet med vilken du känner din tystnad.

I längden är det de som är avgörande i alla små rum

i det oändliga antalet små kammare i alla land.

Ur Dikter om ljus och mörker (1971)  

Personlig kommentar:

Mitt i julstressen med köpfrossa och hysteri märks tydligare behovet av en stilla reflektion, en kontemplation eller meditation som motvikt för att uppnå balansen. Hur kan det komma sig att en högtid som ursprungligen var tänkt att ge mänskligheten frid och dessutom styrka inför ett nytt år, vänts till sin motsats? I religionskrigens förlorade värld tycks heller inte kyrkan med sitt julevangelium och annat ha något verkningsfullt botemedel. Snarare är det nog just vår egen inre andlighet som vi til syvende og sidst har att förlita oss till.

Monika Adamson Lindqvist 

Månadens Martinson 1-07

 - i januari månad 2007  

Han höll upp årorna ett slag och dröjde under inverkan av ett infall. Han hade fått lust att svära. Han skulle svära här och höra djävulsorden. Han såg sig om. Det var tillräckligt ljust. Alldeles dager. Så svor han.
- Djää och djäv och djäve och djävel och djäääävelen. Bättre kunde han, ja, fy djävelen, bättre kunde han. Han drog ut djääävelen som han tyckte till flera meters längd. Djävulen blev en obegränsad bälg som man kunde dra ut i det oändliga så långt andan räckte, då gjorde han ett kort uppehåll mitt i ett djävels-ä, ty djävelen var ännu för kort, och fortsatte så till djävulens springande punkt: äv. Sen kom djävulens svans: elen.

Ur Nässlorna blomma (1935)

Personlig kommentar:

Martin i Nässlorna blomma har fått infallet att ro ut på insjön en dimmig morgon. Här talar, ropar och sjunger han högt för sig själv och prövar språket utan hämningar. Exemplet är valt på måfå ur denna roman som för mig är den som sannast beskriver hur det är att vara barn. Det beror antagligen på att författaren är så ärlig: här finns både frånstötande och vinnande personlighetsdrag hos huvudpersonen. Min egen barndom var naturligtvis väsensskild från Harry Martinsons, ändå känner jag igen mig i det sökande och utanförskap som man även som ganska liten kan uppleva. Även jag ropade högt och provade orden och rösten så det skallade bland de småländska granarna men fick av de vuxna och förståndiga genast veta att mitt ropande skulle framkalla regn!

Ingemar Lönnbom

Månadens Martinson2-07 1-07

 - i februari månad 2007

Bokland

Tänk dig världen som en läsesal.

Där finns livets bok så rik på blad

som en lövskog i ett sommarland.

Lägg därtill ett bergland, lagens bok,

lagens tavlor, sten från Sinai

och ett kilskriftkunnigt Babylon.

Vem kan läsa sig till kunskap nog.

Vilkens flit kan liknas vid en hand

som kan genombläddra livets skog.

Outtömlig ter sig gåtans bok

och oändlig läsning återstår.

Ur Boken i vårt hjärta (1969)  

Personlig kommentar:

Här möter vi Martinsons bildspråk och mångfald

livets bok så rik på blad som en lövskog i ett sommarland.

Hans önskan är att vi skall läsa i naturen livets skog

och ur bibeln gåtans bok, kanske tänker han här tillbaka på

den skola i Näbbeboda som han gick hem till och där grunden

lades till den kunskap nog som genom hans författarskap

har givit oss oändlig läsning.  

Bengt Bejmar

Månadens Martinson3-07

 - i mars månad 2007

Till Isagel

Kom och hämta hem mig till din stjärna,
den som härligt brinner djupt i dig.
Med din närhet för du hit det fjärrna
från en inre kust fördold i dig.

Blodet hårt i tinningarna hamrar
varje gång min tanke rör vid dig.
Jag har väntat tyst i tusen kamrar
på att du skall pånyttföda mig.

Föd mig inåt, inåt ifrån världen.
Föd mig inåt ned till djupa hav.
I din inre rymd finns hjärtats stjärna
föd mig inåt, hän från tid och grav.

Ur Vagnen (1960)

Personlig kommentar:
En dikt för alla tider, men särskilt nu.

Ingegerd Bodner

Månadens Martinson 4-07

 - i april månad 2007

JAPANSK MÅLNING

Maruyama

En spenslig bro på höga styltor vajar.

Dess bambu knäar till när bonden går.

En snövit hästsvans hänger långt i fjärran.

Det är ett vattenfall i Sugibergen.  

Personlig kommentar:
Jag är väldigt svag för den österländskt inspirerade Martinson som med små medel skapar stor effekt. Utan att tappa bort sig själv eller bli ängsligt effektsökande hittar han de rätta nyanserna. En kort dikt som fångar konstverkets evighetslånga ögonblick.

Denna dikt ur samlingen Cikada från 1953 är en av de dikter som Martinson skrev till japanska konstverk. Maruyama Okyo var verksam under sjuttonhundratalets andra hälft och förgrundsfigur i den inflytelserika Maruyamaskolan i japansk konst.

Sugibergen som dyker upp i sista raden är troligen de berg som kallas Hiei-zan, som är kända för sin rika förekomst av japans ceder, sugi.

Paulina Helgeson  

Månadens Martinson 5-07 

 - i maj månad 2007

Det var inte hett i eldrummen, ty vintern var kallstormig och isande.
Ventilationerna överkräkte oss från däcken med kaskader av oförfalskad köld. Vad som härskade i eldrummen den vintern var fastmer en ändlös grämelse över att man inte kunde hålla ångan, över att få köra med halvsvultna pannor, i vilkas fyrgångar de gasaktiga lågorna dansade som ett blåaktigt dött fladder över stybben, denna sorgsvarta stybb, som låg där inne och pyrde och rykte som en slö dynghög på ett gods mitt i Preussen.
   Det var ett inferno liktydigt när det inte vill brinna i skärselden.
   På alla Europas gränshav, från Algeriet till Östersjön, drogos vi den
vintern med skadeståndskolen från Ruhr.
   Vi blevo inte religiösa på dem.

Ur Kap Farväl (1933)

Personlig kommentar: 

Man kan leta upp sina martinsonfavoriter med omsorg. Eller man kan på måfå slå upp vilken sida som helst i reseböckerna Kap Farväl eller Resor utan mål. Och på varje rad drabbas av energin. Kraften laddar språket som en dynamo. Bilderna återger exakt fysikaliska synligheter, och i samma ögonblick framträder människornas känslor, "vi", eldarna.

Här syns efterkrigstidens katastrof i några få till synes slängiga meningar. Och lägg märke bitskheten i den teologiska observationen: infernot av skärselden som inte vill brinna av "skadeståndskolen" från Ruhr - som man inte blir religiös på.

Mellan språk och människa finns ingen demarkationslinje, orden tycks stiga rakt ur blodomloppet, allt är sett, upplevt, inhämtat och utgivet, det är helt makalöst: vem var egentligen denne Orfeus på gränshaven? Mitt liv räcker inte till för att bli färdig med Martinson.

Agneta Pleijel

Månadens Martinson6-07

 - i juni månad 2007

Sinnenas sommarlek 

Man kan på goda grunder anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar.

Vi har visserligen ännu inte lyckats översätta dessa tankar till att likna våra,

men näsan har sina aningar. Den vet, eller låt oss säga den anar,

att en sommaräng är lika rik på tankesätt och drömmar

som ett gott bibliotek är rikt på tankar och drömmar

uttryckta i tecken och ord.

En gång kände jag hur en violbukett med sin doft framsade en fyraradig strof

så vacker och egendomlig att jag inte förmådde fånga den i ord.

Jag kände bara att den alltid kommer att finnas kvar,

som en oskriven dofternas dikt om violens liv och villkor.  

Utdrag ur Utsikt från en grästuva (1963)  

Personlig kommentar:  

Harry Martinsons naturskildringar är mästerliga, vilket gör det svårt att välja ut någon specifik för att rätt tolka en prunkande sommarmånad. I Naturessäer, som ingår som åttonde delen i utgåvan av Harry Martinsons samlade verk, finns Svärmare och harkrank, Midsommardalen, Det enkla och det svåra samt Utsikt från en grästuva.  Alla dessa naturskildringar kan läsas med största behållning nu i den sköna sommarens tid. Harry Martinson är ödmjuk inför vad han upplever i naturen och han är stor nog att erkänna att han ”inte förmådde fånga den i ord”. Detta är något som jag beundrar hos Harry Martinson, ödmjukheten i hans enormt stora kunnande i ”ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”, som Nobelprismotiveringen lyder. Låt oss nu med Harry Martinson ”anta att dofterna helt enkelt är blommornas tankar” och ta till oss de goda tankarna.

Rune Liljenrud

Månadens Martinson7-07

 - i juli månad 2007

Sång 80 ur Aniara

Mitt i den brinnande solen

finns en pupill, en kärna

som med sin gåtfulla virvel

gör den till kärlekens stjärna.

Var gång den ser på jorden

uppstår en äng och blommar

dag efter dag och fröar

glad genom lycklig sommar.

Blommorna lyfta ur marken

ett levande flaggspel som vaggar.

Fjärilar dansa med gula

slöjor kring tistelns taggar.

humlorna brumma i gräset

där stråskuggan marken rutar.

Sval leker sommarvinden

i lättrörda vallmoklutar.

Flyktig är lyckan – en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

Långt bortom larv och grymhet

lyser i sommarens hagar

kärlekens sommarstjärna,

midsommartidernas blomma.

Vad förtjänte väl mera

Att vi bleve glada och fromma.

Ur Aniara (1956)

Personlig kommentar:

En av Harry Martinsons vackraste sommardikter finner man i Aniara. Det kan tyckas som en paradox, att i det stora verseposet om världsrymden återfinna en av de mest jordiska dikterna. Men vid närmare eftertanke är placeringen alldeles naturlig. För de människor som sedan snart tjugo år tillbaka befinner sig på sin utdragna sista resa måste saknaden efter jorden vara intensiv. Sången beskriver naturens under, hur solens strålar ger liv åt jordens blommor, växter och djur. Besjälningen i dikten är sällsynt stark; samspelet mellan solen och livet i sommarhagen framstår alldeles äkta – som om det vore upplevt på plats.

För oss som är läsare och ställföreträdande resenärer blir effekten synnerligen stark när färgspelet och doftrikedomen i midsommartidens äng bildar kontrast mot den kyliga och mörka vardagen i rymden och det öde som vi vet är ofrånkomligt för goldonderns passagerare. Till att börja med förleds man kanske att tro att här följer ännu en dikt om stjärnor och himlakroppar som visar sig utanför rymdskeppets fönster: ”Mitt i den brinnande solen…” . Men snart blir man som läsare klar över att den handlar om den sol som vi är vana vid att på jorden uppleva som ljus och värme.

Aniaras åttionde sång utgör en yttersta gräns i berättelsen om goldonderns färd genom kosmos. Från och med sång 81 framställs inte längre något hopp. Den kvinnliga piloten Isagel dör, diktatorn Chefone framstår som allt mer desperat och allt mer grym. Mimaroben beskriver hur det blir allt ödsligare ombord. Inredningen är sliten och ljuset har efter hand upphört att fungera. Snart är det lika ensligt inuti goldondern som i den rymd som hon obevekligen far fram igenom. Tidsangivelserna kommer tätare mor slutet, som för att ange hur tiden accelererar samtidigt som tomheten och tystnaden tätnar.

Efter sång 80 är det som om jorden upphör att finnas i människornas medvetande. I Aniaras helhet blir sång 80 en metafor för det paradis hon utestängt sig själv ifrån. Läst i svit med sång 79 – ”Vi kom från Jorden, Doris land, / klenoden i vårt solsystem” – blir denna skuldtematik än mer uppenbar. Vi som ännu inte är där, för oss som njuter av livet i den nordiska sommaren är den åttionde sången en påminnelse om allt vi har och allt vi kan mista.

Johan Stenström

Månadens Martinson8-07

 - i augusti månad 2007

En sommardikt

Vem minns ej glaset  

med skedens plingeling

och lyckosaften den hallonröda.

Hur fort den dog denna saligt fina

och flickhattsstämplade ljuva sommar.

Vad barn förväxer sig, allvarskallnar,

får vaneöron och vaneblickar

och tappar tonen från skedens plingeling

i sommarkannan, i solskensglasen.

(opublicerad)

Personlig kommentar:

Den får mig att tänka på barndomens och tonårens somrar i Vårdinge vid sjön Sillen. Trädgårdsbordet vid flaggspelet, hammocken där mamma och pappa satt och gungade stilla. Den röda hallonsaften, som mamma gjorde av vildhallon hon plockat på tomten. Men också det vemod som pappa kände och som jag nu också har upplevt med barn och barnbarn som "tappar tonen", förlorar sin oskuldsfullhet och omedelbarhet och "allvarskallnar".

Harriet Martinson

Månadens Martinson9-07

 - i september månad 2007

Miniatyr. Ur "Vattnets värld".

Vattnet multiplicerar alltid med

ljusets vandrande guldskatt när

det strömmar fram under ljuslek.

Det slösar och visar hur många

rikedomar som helst.

Hela stim av skenpengar och

rikedomar.

En dagdröm dansar.

Citat ur TV-programmet Vattnets värld, (från 1960-70-talen.)

Månadens Martinson i september 2007 är ett bidrag från filmproducenten och fotografen Boris Engström. På 1960- och 70-talet samarbetade han med Harry Martinson i TV-program med namn som ”Myrvägar”, ”Vandring med ljus och vind”. Just det här citatet kommer från det program som fick rubriken ”Vattnets värld”. Harry Martinson tyckte om att göra ”miniatyrer”, korta inslag där svartvita stillbilder och text samspelade till en poetisk helhet. Martinsons texter har sedan varit fotografens följeslagare genom åren och flera Martinsoncitat pryder vykort signerade Boris Engström. Bilden härintill med en segelbåt på väg genom Kalmarsund nära Blå Jungfrun är ett exempel på en sådan kombination. Boris Engström håller för närvarande på att sammanställa en mängd anteckningar och annat material som blev resultatet av samarbetet kring Martinsonfilmerna. / Ingemar Lönnbom

Månadens Martinson10-07

 - i oktober månad 2007

Sång 13 ur Aniara.

Ur Aniara, (1956)

Hösten 1955 mötte jag för första gången Harry Martinsons sätt att skriva på. Nyss fyllda 14 år läste jag Nässlorna blomma och fick en oerhört stark upplevelse både av hans livshistoria och av hans språk. Ingenstans hade jag läst någon som beskrev verkligheten så vackert och så annorlunda. Nässlorna blomma, en både svart och bedövande vacker livshistoria, där jag togs av att nässlorna trots allt blommade.

Sommaren 1956 konfirmerades jag, ett par texter ur Bibeln stannade hos mig, Den ena handlade om vandringen i dödsskuggans dal, den andra berättade om att vi nu ser ljuset dunkelt såsom i en spegel men att vi skulle komma att se klart. Efterkrigstiden hade gått över i kalla kriget, som tonåring hade man börjat förstå en del av det som hänt under andra världskriget. Atombomben över Hiroshima, koncentrationsläger i Europa. Tidigt i oktober 1956 - Suezkrisen med ökad krigsrisk i mellanöstern. När Aniara kom blev det en andlös läsning för mig. En revy om människan i tid och rum. För mig handlade det aldrig om rymden utan om våra tillkortakommanden här och nu som människor på vår egen planet. Min far lät binda in mitt exemplar av Aniara med en rygg fylld av svart rymd men beströdd med gyllene stjärnor. En bok jag alltid återkommer till.

Den senare delen av dikten var inget jag tog till mig som 14-åring, i mitt minne har dikten handlat om livsresan och om blåsan i Guds andes glas. Om människans förräderi mot att söka vara människa. Men liknelsen med blåsan i glaset har följt mig och gett tröst genom åren. Idag kan jag göra nerslag i Harry Martinsons stora och rika produktion för att finna en stor glädje över associationsbanorna som inte går att förutspå och som vi kanske får tacka både hans älskade folkskollärare Staf och Harry Martinsons egen bildningsgång för.

Hans envisa sökande efter Gåtan, meningen med livet och efter kärlek, hans öppenhet och nyfikenhet lockar hela tiden till läsning och omläsning av Min Martinson

Lena Havland-Erlandson

Månadens Martinson111-07

 - i november månad 2007

Daggmasken

Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.

Ur Passad (1945)

Personlig kommentar:

Harry Martinsons dikt Daggmasken är älskad av många – man minns den och har den med sig sedan man läst den. Hur kan det vara? Fjärilar och trollsländor, ja – men daggmask?

Modernismen befriade sig från konventioner, och visst, ibland kanske konsten sträcker sig ut i det oväntade mest bara för att vara uppseendeväckande. Så inte denna dikt. Då står den närmre den stillsamma genre som får oss att dröja på steget och se det anspråkslösa och det obeaktade.

Men mest är Harry Martinson här den läromästare som tar oss med ner i gräset och markens myller – vi får böja oss ödmjukt – för att se och förundras. Dikten är ett avsnitt i Harry Martinsons stora naturlära. Och vad kan vara bättre pedagogik än den stilla frågan: Vem vördar daggmasken?

Stygn i samvetet, någon? Men blir det inte patetiskt att vörda en daggmask? Nej, motiveringen är ovedersäglig, och samtidigt strömmar en mild, mild humor genom dikten, som så ofta hos Harry Martinson.

Ingrid Branje Nielsen

Månadens Martinson12-07

 - i december månad 2007

Ingvar Holm ger oss två texter med kommentarer i både ord och bild:

Harry Martinson är den allvarligaste i hela kamratkretsen av unga arbetarförfattare som debuterade omkring 1930. Det var de som kallade sig ”5 unga”. Och även i litterära kollektiv med annan sammansättning är det han som känner ett stort och tyngande ansvar. Aniara skulle kunna översättas till en hel teologi!  

Men att Harry Martinson blir så betagande som författare, är att detta allvar alltid (nästan alltid) förenas med en obesegrad munterhet trots allt – ett betvingande den yttersta möjlighetens leende. Tänk på ”Li Kan talar under trädet”, som ni har läst så ofta.

Li Kan talar under trädet

Många prisa lejonen  

och tala med hån om törnlösa rosor och bräkande lamm.

Sådant gör man bara utanför lejonburen

och långt från lejongrottan.  

Inne i lejongrottan faller denna liknelse på sin orimlighet

om lejonen är hemma.

Annars faller den på sin orimlighet då lejonen kommer hem.

Ur Passad (1945)

Jag mötte detta på nytt häromdagen. Min fru Karin Sverenius Holm som är konstnär hade en tavla på sitt staffli. Den såg ut så här:   

Akrylmålning, (135 x 135 cm) av Karin Sverenius Holm, ©

Jag frågade: Vad är detta? Då gick hon fram till bokhyllan och slog upp Harry Martinsons ”Häst och ryttare”.

Häst och ryttare

Den arabiska hästen blev

genom hundra släktled förädlad

åt rader av furstar som själv

                                   hunnit förfalla

Stundom har också de svansar som viftat

för dessa despoter

slutligen viftat dem ner i avgrunden,

medan araben som bar despoten

spände hovarna i marken och stannade kvar

vid stupets rand

Drömmen om att säkert kunna förena

ryttare och häst

blev kentauren,

ryttaren som är sin egen häst.

Den är ryttarens dröm om att

aldrig bli avkastad. 

Ur Passad (1945)

Sådan är Harry Martinson!                                

En hälsning från Ingvar Holm

Månadens Martinson01-08

 - i januari månad 2008

Efterskrift

Du satt i en hängande trädgård.

Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag.

Du lyfte med trädpiplärkan mot skyn

utan att fråga om det bar sig.

Du kunde inte dö bara på detta:

Att gravarna bära härdiga stenar

som alltid stå ut med

att grav lägges till grav.

Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull vallmon, din blomma.

För din skull hissar jag opiets fana.

För din skull dricker jag, spiller jag vin.

Alltid lovar jag dig

att binda vackert i kärvar

nuen som tiden skar.

Ur Passad (1945)

Personlig kommentar:

Vem är "jag" och vem är "du"? Att "jag" är Harry själv står omedelbart klart, men vid tionde, hundrade läsningen har Harry krupit in i mig själv och det är läsaren som blivit "jag". Vem Harrys "du" är vet jag inte, men jag gissar att hon är död, borta sen länge.

När läsaren tagit över "jag" blir "du" mera svävande, ett minne, en känsla, en längtan, också den borta, men ändå levande. Denna, denne "du"

skiftar mellan stroferna. Alla plågades inte av stenarna, några kunde stå ut med att blomman förgår.

Alla hade ett skimmer av flyktig bräcklighet, men att påminna om att den ljuva vallmon är opiets fana kommer som en skärande dissonans. Opiets fana får Harrys "du" att vibrera. Hon som inte stod ut med att blomman förgår får till slut Harry att spilla ut vinet. Ändå samlar han sig och binder varje nu, lyckligt, smärtsamt, till en av de kärvar som tiden skar. Sorgen, glädjen, finns i nuet, det är där vi måste ta vara på den, intensivt leva varje ögonblick.

Min tolkning blev subjektiv, men Harry får skylla sig själv. Han sätter ord på upplevelser som också är mina - och som vi säkert är många som delar - men som jag aldrig förmått sätta ord på.

*

En fråga i marginalen till mera sakkunniga litteraturvetare. Hade Harry möjligen suttit i kyrkan i Ronneby och läst citatet från Ovidius under kyrktaket? "Omnia sunt hominum tenui pendentia filo" eller Allt mänskligt hänger på en tunn tråd. Många och långa trådar - några osynliga - binder samman människosjälens djuplodare.

Camilla Odhnoff

Månadens Martinson02-08

 - i februari månad 2008

II

När vi provar den mun mot mun  

svarar ännu sensommaren saftigt mjukt.  

Vi skyndar ut en gräsvåt daggmorgon  

och biter i dess plommonläppar.  

En gräshoppas flitiga stråke  

gnider i tovgräset.  

En vindil av friskhet lyfter sinnet  

och besöker all dagg  

under de flyende stundernas träd.